Lewykroppsdemens (även kallat Lewy body-demens) är en relativt ovanlig form av demens som upptäcktes så sent som i slutet av 1990-talet. Personer med Lewykroppsdemens har typiskt sett nedsatt visuospatial förmåga, tidvisa synhallucinationer och olika former av parkinsonism (med eller utan skakningar). Benämningen “Lewykropp” kommer från den tyskfödde neurologen Fritz Heinrich Lewy som i början av 1910-talet upptäckte abnorma ansamlingar av det neurotoxiska proteinet alfasynuklein i patienters hjärnor. Lewy antog att patienternas tidigare symptom kunde knytas till proteinansamlingarna vilka sedermera har kallats Lewykroppar eller Lewybodies. Omkring 15 procent av patienterna med Lewykroppsdemens har även Parkinsons sjukdom. Hur vanligt är Lewykroppsdemens? Lewybodydemens är en relativt ovanlig typ av demenssjukdom. Demensförbundet anger att “den står för 2–20 procent av samtliga demensfall. Den är sannolikt gravt underdiagnosticerad, det vill säga många har sjukdomen utan ha fått diagnosen.” De flesta med diagnosen är män. Vilka är symptomen på Lewykroppsdemens? Vanligt första symptom är störd drömsömn med mer eller mindre våldsamma kroppsrörelser och verbala utbrott. Det är inte ovanligt att detta symptom framträder 10–15 år före andra symptom. När olika symptom yttrar sig beror dock på vilka delar av nervsystemet som angrips först. Vanliga symptom är: Nedsatt visuospatial förmåga (svårighet att sätta sig på en anvisad plats eller att hälla upp vätska i ett glas etc.) Synhallucinationer (hörselhallucinationer förekommer men är mindre vanligt) Kraftiga fluktuationer i uppmärksamhet och vakenhet Depression Minnesstörning är inte typiskt symptom för Lewybodydemens men kan förekomma i de fall patienten även har Alzheimers sjukdom eller andra blandformer av demens. Hur diagnosticeras Lewykroppsdemens? Diagnosen Lewybodydemens fastställs efter en demensutredning som går ut på att utesluta andra orsaker såsom sköldkörtelsjukdom eller begynnande utveckling av vattenskalle. Man kan under utredningen låta utföra undersökningar såsom: Blodprov (för att utesluta exempelvis sköldkörtelproblem) Datortomografi (för att se atrofi i hjärnan) SPECT-undersökning för att mäta dopamintransportsystemets funktion (läs mer på Socialstyrelsens hemsida ) Ryggvätskeprov (för att upptäcka tecken på Alzheimers sjukdom) Hjärtskintigrafi (för att se om nervsystemet omkring hjärtat är påverkat) Polysomnografi (för att se om drömsömnen är påverkad på ett symptomatiskt sätt) Se gärna Demensförbundets video om hur en utredning går till vid misstänkt Lewybodydemens: https://www.youtube.com/watch?v=FLlW4Z9dQ6g&t=449s Vad orsakar Lewykroppsdemens? Lewykroppsdemens orsakas av en abnorm ansamling av det neurotoxiska proteinet alfasynuklein i nervcellernas cytoplasma. Varför detta sker är oklart. Det finns i dag inget som tyder på att sjukdomen skulle vara genetiskt betingad. Vilken behandling används vid Lewykroppsdemens? Såväl botmedel som bromsverkande läkemedel saknas. Behandling går i stället ut på att lindra symptom, bland annat genom att med läkemedel försöka återställa hjärnans nivå av acetylkolin. Vid stelhet brukar även gångövningar och fysioterapi rekommenderas. Observera att neuroleptikumläkemedel bör ges med stor försiktighet eftersom Lewybodypatienter ofta får kraftiga biverkningar. Relaterade diagnoskoder F02 Demens vid andra sjukdomar som klassificeras annorstädes F03 Ospecificerad demens Mer information Lewykroppsdemens (Demensförbundet) Lewybody-demens (1177 Vårdguiden)

Hjärnan är på lika fantastisk som den är fascinerande. Här kommer intressanta saker som du kanske inte kände till om den. 1. Neuroner (nervceller) lever längst av alla celler i kroppen En normalfungerande hjärna består av närmare 100 miljarder neuroner. De sänder ut och tar emot elektrokemiska impulser med information som styr kroppens olika funktioner. Och faktum är att man inte hittat någon bortre gräns för hur länge en neuron kan leva. Såvida vi inte drabbas av någon neurologisk sjukdom eller råkar ut för någon olycka som skadar huvudet så har vi alltså med oss våra neuroner livet ut. Det är ganska fantastiskt med tanke på att de flesta andra celler i kroppen byts ut kontinuerligt. Mer läsning: Lifespan of neurons is uncoupled from organismal lifespan Brain Basics: The Life and Death of a Neuron 2. Myror har tyngre hjärna i relation till kroppsvikt än vi människor En mänsklig hjärna utgör omkring 2,5 procent av vår kroppsvikt när vi nått vuxen ålder. Det är en betydligt mindre procentuell andel jämför med många andra djur. För myror utgör hjärnan ungefär 14 procent av kroppsvikten och för många fågelarter 8 procent. Våra 2,5 procent är för övrigt ungefär samma som hos möss vilket är en av flera anledningar till varför möss ofta har använts i olika experiment för läkemedel och andra typer av behandlingar innan de testats på oss människor. Procentandelen sjunker typiskt sett för större däggdjur. Hos hästar, lejon och elefanter utgör hjärnan bara ett fåtal promille av den totala kroppsvikten. 3. Hjärnan saknar smärtreceptorer En nociceptor (smärtreceptor) är en typ av nervcell vars uppgift är att upptäcka stimuli som kan vara potentiellt farlig för olika delar av kroppen. När en fara upptäcks skickas en signal till ryggmärgen och upp till hjärnan som gör att vi känner smärta och (förhoppningsvis) vidtar åtgärder för att undvika denna typ av stimuli nästa gång. Denna process kallas nociception och sker om vi exempelvis råkar lägga handen på en varm spisplatta. Själva hjärnan saknar dock smärtreceptorer vilket innebär att stimuli som sker inuti hjärnan inte ger upphov till smärta. Detta förklarar varför neurokirurgi har kunnat utföras på patienter som fortfarande är vid medvetande. “Hur är det då med huvudvärk?”, kanske någon undrar. Huvudvärk är oftast just det – värk i och omkring huvudet , snarare än inuti själva hjärnan. Våra tre hjärnhinnor (som omsluter hjärnan) innehåller smärtreceptorer och det gör även musklerna i huvudsvålen och i nacken. Det är oftast spänningar i och omkring dessa som ger upphov till det vi kallar huvudvärk.

Frontallobsdemens, även kallat frontotemporal demens (FTD), är ett samlingsnamn på flera demenssjukdomar som drabbar pannloben och/eller tinningloberna. Till skillnad från många andra typer av demens sker insjuknande vid frontallobsdemens ofta tidigare, vanligen före 70 års ålder. En annan skillnad är att minnesproblematik oftast inte är ett tidigt symptom. Första symptom är i stället vanligen personlighetsförändringar med bristande impulskontroll, planeringsförmåga och empatisk förmåga som utmärkande kännetecken. Även språkliga nedsättningar är vanliga i början av sjukdomsförloppet. Hur vanligt är frontallobsdemens? Frontallobsdemens är en relativt ovanlig typ av demenssjukdom som, till skillnad från Alzheimers sjukdom och blodkärlsrelaterad demens, saknar egen klassificering i Socialstyrelsens statistikdatabas. Enligt organisationen Swedish FDT Initiative “uppskattas antalet drabbade till mellan 500-2500, vilket motsvarar ca 2-10% av de 25000 personer per år som diagnostiseras med en demenssjukdom.” Vilka är symptomen på frontallobsdemens? Frontallobsdemens skiljer sig från många andra demensformer genom att minnesstörning och inlärningsproblematik oftast inte är tidiga symptom. Tidigast symptom är vanligen snarare någon typ av gradvis personlighetsförändring såsom bristande impulskontroll (disinhibition), planeringsförmåga och empatisk förmåga. Den drabbade saknar nästan alltid sjukdomsinsikt. Andra vanliga symptom är: Bristande koncentrationsförmåga Vredesutbrott Kompulsivt beteende (exempelvis ett till synes meningslöst upprepande eller härmningar av rutiner och ord, uttryck eller berättelser) Apati eller liknöjdhet (ej att förväxla med depression) Talsvårigheter Självupptagenhet Starkt ökad aptit Personer med frontallobsdemens kan även få hallucinationer och vanföreställningar. Detta är dock inte lika vanligt som vid lewykroppsdemens. Hur diagnosticeras frontallobsdemens? Diagnosen frontallobsdemens fastställs efter en demensutredning som går ut på att utesluta andra orsaker. Detta görs genom sex kliniska kriterier, varav minst tre ska finnas: Bortfall av hämningar Apati Förlust av empati och sympati Perseveration Hyperoralt beteende Exekutiva problem Det är även vanligt att datortomografi eller magnetkamera används för att upptäcka atrofi i pannloben och/eller tinningloberna. Se gärna Demensförbundets video om hur en utredning för går till vid misstänkt frontallobsdemens . Vad orsakar frontallobsdemens? Etiologin för frontallobsdemens är tämligen obeforskad, men man tror att sjukdomen i betydande grad är ärftlig. Det finns inget som tyder på att miljömässiga faktorer eller faktorer som är kopplade till livsstil har en inverkan. Organisationen Frontallobsdemens skriver följande : “Vi känner idag till flera gener som kan orsaka FTD. I drygt hälften av FTD-familjer med flera sjuka familjemedlemmar kan en mutation påvisas i någon av de tre vanligaste FTD generna; MAPT (kallad tau), GRN (progranulin) eller C9orf72. Som nämnts ovan följer de ärftliga formerna av FTD ett autosomalt dominant nedärvningsmönster. Det innebär att om en mutation har påvisats hos en sjuk släkting så är risken 50% för att dennes syskon och barn ärver mutationen. Det är en biologisk slump som avgör om det är kromosomen med mutationen eller den utan mutationen som överförs till embryot i samband med att spermien befruktar ägget. Det har alltså ingen betydelse vilket kön det är på barnet, ordning i syskonskaran eller ålder på föräldrarna mm.” Vilken behandling används vid frontallobsdemens? Såväl botemedel som bromsverkande läkemedel saknas. Behandling går istället ut på att lindra symptom. Relaterade diagnoskoder F02 Demens vid andra sjukdomar som klassificeras annorstädes F03 Ospecificerad demens Mer information Frontotemporal demens (Svenskt Demenscentrum) Frontallobsdemens (Swedish FTD Initiative) Frontallobsdemens (Demensförbundet) Frontallobsdemens (1177 Vårdguiden) Senast uppdaterad: 01-09-2021

Ungefär 30 procent av alla personer med demens har blodkärlsrelaterad demens, som även kallas vaskulär demens. Blodkärlsrelaterad demens är därmed den näst vanligaste demenssjukdomen i Sverige efter Alzheimers sjukdom. ​ Hur vanligt är blodkärlsrelaterad demens? Socialstyrelsens statistikdatabas visar att incidensen av blodkärlsrelaterad demens har ökat sedan 2001. År 2019 fick omkring 2300 svenskar diagnosen blodkärlsrelaterad demens. Vilka är symptomen vid blodkärlsrelaterad demens? Blodkärlsrelaterad demens utmärks främst genom nedsatt exekutiv förmåga som yttrar sig tämligen plötsligt snarare än gradvis. Särskilt framträdande symptom är nedsatt initiativförmåga och nedsatt planeringsförmåga. ​ I övrigt överlappar symptomen i stort med övriga demenssymptom. Hur fastställs diagnosen blodkärlsrelaterad demens? Diagnos kan fastställas genom en demensutredning som bland annat innefattar en undersökning med datortomografi eller magnetkamera. Bland patienter med blodkärlsrelaterad demens syns förändringar av hjärnans vita substans i hjärnbarken. Sådana förändringar är dock inte ett säkert tecken på blodkärlsrelaterad demens. Det förekommer att förändringar kan påvisas utan att personen har demens. Vad orsakar blodkärlsrelaterad demens? Det finns flera kända orsaker till blodkärlsrelaterad demens. Gemensamt för samtliga är att delar av hjärnan inte får den syre och näring som krävs för att fungera korrekt. Detta kan bero på att fett, blodkroppar och bindväv ansamlas på en kärlvägg och förhindrar blodflöde. En annan, delvis relaterad orsak, är stroke som förstör hjärnvävnad och förändrar hjärnbarkens funktionssätt. ​ En mindre vanlig orsak är inflammerade kärlväggar som leder till att blodkärl löds ihop, något som kallas vaskulit. ​ Vissa former av blodkärlsrelaterad demens tros vara ärftliga. ​ Vilken behandling används vid blodkärlsrelaterad demens? Läkemedel för att mildra symptom saknas. Behandling går ut på att förebygga ytterligare skador som kan förvärra symptomen, exempelvis genom att sänka sitt blodtryck. ​ Relaterade diagnoskod(er) F01 Vaskulär demens ​ Mer information Blodkärlsrelaterad demens (Läkemedelsboken) Blodkärlsrelaterad demens (1177 Vårdguiden) Vaskulär demens (Svenskt Demenscentrum) Senast uppdaterad: 01-09-2021

Vad är kognitiv testning? I förra en tidigare blogg förklarade vi begrepp såsom kognition, domän och kognitiv status. Men hur tar man reda på sin egen, eller en patients, kognitiva status? Vad är kognitiv testning? En persons kognitiva status går att mäta med hjälp av ett kognitivt test (psykometriskt bedömningsinstrument) som inbegriper ett antal övningar som personen får utföra under en viss tid. Testerna har genomförts med penna och papper sedan åtminstone slutet av 1800-talet, dels som diagnosstöd inom hälso- och sjukvården, och dels för att avgöra om en person har rätt kognitiva förutsättningar att utföra vissa ansvarskrävande uppgifter, exempelvis att inneha skjutvapen eller att hantera olika typer av fordon och maskiner. Testerna mäter olika domäner beroende på i vilka syften de genomförs. Det finns generella tester, som ofta är mer omfattande och tidskrävande, vars syfte är att få en generell bild av en persons kognitiva status eller för att screena mot kognitiv svikt rent allmänt. Dessa tester mäter flera olika domäner och kan exempelvis användas om man misstänker att en patient lider av en kognitiv nedsättning men har svårt att avgöra vilken eller vilka domäner som är mest påverkade. Det finns även mer avgränsade tester som endast mäter en eller ett fåtal domäner. Det kan handla om att mäta minne eller exekutiv funktion, eller någon av dessa domäners respektive underfunktioner, till exempel visuellt korttidsminne. Socialstyrelsen har gjort en sammanställning över rekommenderade bedömningsinstrument och för vilka ändamål de kan användas. Där finns Mindmores testverktyg samt en beskrivning av flera andra etablerade tester och deras olika användningsområden.

Begreppet “reptilhjärnan” lever kvar i en mängd olika sammanhang trots att det egentligen inte finns något stöd för att den finns. Men vad menar man med reptilhjärnan och varför används begreppet fortfarande om det är så missvisande? I den bästsäljande boken Seven And A Half Lessons About The Brain (som dessvärre ännu inte finns i svensk översättning) går hjärnforskaren och psykologen Lisa Feldman Barrett till botten med dessa och andra relaterade frågor. Feldman Barrett förklarar att reptilhjärnan hör samman med myten om “den tredelade hjärnan” – ett begrepp som populariserades på 1960-talet och som använts metaforiskt för att förklara evolutionen av den mänskliga hjärnan. Enligt modellen består hjärnan av tre distinkta delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet (däggdjurshjärnan) och neocortex. Reptilhjärnan utgörs av hjärnstammen och påstås komma från reptiler som levde för omkring 250 miljoner år sedan. Härifrån kommer våra instinkter att fly eller slåss för vår överlevnad, att söka föda och att fortplanta oss. Det limbiska systemet anses ha tillkommit omkring 100 miljoner år senare i takt med däggdjurens utbredning på jorden. Hit räknas bland annat amygdalan och hippocampus som ansvarar för involverat beslutsfattande och alla våra känsloyttringar. Neocortex anses utgöra den mänskliga hjärnans senaste evolutionära tillskott. Den styr våra högre kognitiva funktioner, vårt logiska och rationella tänkande och vår förmåga att genom språk kommunicera med andra människor. Problemet är alltså bara att denna enkla modell är hopplöst föråldrad och direkt felaktig. Enligt Feldman Barrett bygger modellen på teorier som kan härledas ända tillbaka till filosofen Platons dagar i antikens Grekland på 400-talet före vår tideräkning. Platon beskrev mentala processer som ett ständigt krig mellan å ena sidan instinkter och känslor, och å andra sidan, rationellt tänkande. I bästa fall lyckas det rationella tänkandet tygla våra instinkter och känslor och förmå oss att leva civiliserat som goda medborgare. Och eftersom Platon anses vara en av den västerländska idéhistoriens mest inflytelserika tänkare är det knappast konstigt att sentida forskare letade efter, och trodde sig finna, bevis för denna uppdelning i studier av den mänskliga hjärnan. Platon verkade ha rätt om så mycket, varför skulle han ha fel om just hjärnan? Feldman Barrett menar inte bara att Platon och hans lärjungar hade fel. Hon går så långt som att påstå att “idéen om den tredelade hjärnan är ett av hela vetenskapens mest tongivande och allmänt spridda misstag”. Orsakerna är flera, men tre sticker ut. För det första har många andra djur – såväl fåglar som reptiler och vissa fiskar – en neocortex. (Därför är för övrigt neocortex ett missvisande begrepp. Den är inte “neo”, d.v.s. inte en “ny” del av hjärnan). För det andra är den mänskliga hjärnans neocortex inte särskilt stor, åtminstone inte i förhållande till andra delar av vår hjärna. Slutligen stämmer det helt enkelt inte att vår rationalitet och logiska tänkande styrs av en enda del av hjärnan. En så skarp uppdelning mellan denna typ av tänkande och, exempelvis, emotionella impulser låter sig inte göras. Att myten om den tredelade hjärnan fortfarande lever kvar och lärs ut i skolor runt om i världen är något av ett mysterium. Inte minst med tanke på att forskare kunde vederlägga teorierna bakom modellen redan på 1970-talet. Kanske kan en del av förklaringen härledas till att modellen är både enkel att komma ihåg och lätt att relatera till. Det kan ju onekligen kännas som att det pågår en kamp mellan våra instinkter (jag måste ha den där desserten) och vårt rationella tänkande (men jag skulle ju banta). En annan förklaring är att den mänskliga hjärnan, med viss ansträngning, ser tredelad ut för blotta ögat. Åtminstone om man jämför med många andra djurs hjärnor. Feldman Barrett påpekar dock att en simpel okulärbesiktning inte duger när man studerar hjärnan, särskilt inte en ytlig sådan. Om man går djupare och studerar nervcellernas sammansättning finner man att andra djur har samma typ av genetiskt material som vi människor har i neocortex, fast i andra delar av sina hjärnor. Anledningen till att vår neocortex ser annorlunda ut beror på hur lång tid, i både relativa och absoluta termer, olika delar av hjärnan haft på sig att utvecklas. Varje del av hjärnan utvecklas under olika lång tid i en evolutionärt villkorad process som är optimerad utifrån varje arts unika förutsättningar. Men i princip alla kända arter som har en hjärna i traditionell bemärkelse har alltså just en och endast en hjärna – inte tre separata hjärnor. Hur bör vi då se på vår hjärnan, vilken eller vilka metaforer bör vi använda? Det har både Feldman Barrett i sin bok, och vi på Mindmore, en hel del tankar om. Håll utkik i kommande texter!

Hur går återhämtningen egentligen till? Att vi behöver vila och återhämtning under natten för att orka med allt som ska göras under dagen har varit uppenbart i alla tider. Men vad som egentligen sker inuti hjärnan när vi sover är ett omdiskuterat ämne som gäckat forskare under lång tid. Flera processer är så klart involverade för att vi ska återhämta oss på bästa sätt, men det är faktiskt inte särskilt många år sedan forskare förstod hur hjärnan gör sig av med gamla skadliga slaggprodukter. En av forskarna som stod för upptäckten 2013 är Maiken Nedergaard, professor i neurologi och verksam vid Köpenhamns universitet och University of Rochester. Nedergaard har tillsammans med kolleger utforskat det glymfatiska systemet – hjärnans eget reningsverk. Omkring sju gram proteiner (däribland amyloid och tau) måste rensas ut ur hjärnan varje dag – eller, mer korrekt, varje natt – medan vi sover. Om detta inte sker, exempelvis på grund av störd eller utebliven sömn, ökar risken för en rad neurodegenerativa sjukdomar såsom Alzheimers, Huntingtons och Parkinsons sjukdom senare i livet. Det glymfatiska systemet är alltså A och O för god hjärnhälsa. Hur går det då till? Före Nedergaards och hennes kollegers upptäckt trodde forskarna att hjärnan på något outgrundligt sätt återvann sina restprodukter. Hypotesen byggde på det faktum att hjärnan, till skillnad från många andra organ, inte är kopplat till ett lymfsystem som kan oskadliggöra toxiska celler. Nedergaard med flera kunde dock visa att hypotesen var fel; hjärnan har faktiskt ett alldeles eget reningsverk, men det fungerar litet annorlunda jämfört med kroppens övriga dito. Upptäckten utgår ifrån hjärnans så kallade “perivaskulär rum”, ett slags kanal eller tunnel bestående av gliaceller som omger vissa blodkärl. I en intervju med Lunds universitet förklarar Nedergaard att hon och hennes kolleger kunde visa att hjärnans restprodukter följer med cerebrospinalvätskan genom det perivaskulära rummet, flödar ner i nacken och slutligen ut i blodomloppet. Allt detta sker tack vare den extra pumpkapacitet som hjärtat ger såväl blodet som cerebrospinalvätskan medan vi sover. Ganska häftigt tycker vi! Klicka här för att se en av Nedergaards föreläsningar om det glymfatiska systemet (o.b.s. på engelska) Jessen NA, Munk AS, Lundgaard I, Nedergaard M. The Glymphatic System: A Beginner's Guide. Neurochem Res. 2015 Dec;40(12):2583-99. doi: 10.1007/s11064-015-1581-6. Epub 2015 May 7. PMID: 25947369; PMCID: PMC4636982. URL: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25947369/

Det är svårt att överskatta hur viktig god sömn är för vår hjärnhälsa. När vi sover rensar hjärnans eget reningsverk – det glymfatiska systemet – ut skadliga slaggprodukter som annars kan göra oss sjuka. Våra neuroner bildar även nya förgreningar och strukturer som bidrar till att konsolidera minnen och har betydelse för andra kognitiva processer. Att prioritera sömn är med andra ord en investering i bättre mående. Här kommer därför några tips på saker man kan göra för att förbättra sin sömn: Fysisk aktivitet. Att se till att vara fysiskt utmattad är ofta ett bra sätt att lättare komma till ro när det är dags för nattens vila. Försök bara att inte motionera alltför kort inpå sänggåendet eftersom det kan få direkt motsatt effekt. Svalt rum. De flesta av oss sover bättre i ett rum som är relativt svalt. Det finns olika teorier om vad detta kan bero på. En är att svalare temperaturer stimulerar utsöndringen av melatonin – ett hormon som produceras av epifysen och som gör att vi känner oss sömniga. En annan teori är att ett svalt rum får oss att använda ett tjockare och tyngre täcke vilket gör att vi känner oss omfamnade och mer trygga och därför somnar lättare. Mindre kaffe, eller? Koffein som finns i kaffe och många typer av teer har som de flesta vet en stimulerande effekt som kan göra det svårare att somna. Många gör därför klokt i att undvika koffein. Eller? Nja, det är tyvärr (eller lyckligtvis?) lite mer komplicerat än så. För det första är det inte bara mängden koffein som spelar roll; vi måste även tänka på när koffeinintaget sker (d.v.s. hur långt tid före sänggåendet det sker). För det andra reagerar vi människor ganska olika på koffein beroende på vana, vikt, metabolism, om man är rökare eller icke-rökare etc. En studie visade att koffeinets halveringstid (alltså den tid det tar för hälften av koffeinet att sluta verka) hos vissa individer är nästan tio timmar, medan den för andra endast är 1,5 timmar.* Undvik det blåa ljuset. Våra mobiltelefoner, TV-apparater och datorer sänder ut ett blått ljus som kan hämma utsöndringen av melatonin. Ifall du har svårt att somna kan det vara en god idé att se över din skärmtid strax före sänggående. Prova att helt undvika skärmar en timme före sänggående – det kan göra stor skillnad! Försök få tillräckligt med dagsljus. Det kan vara svårt i Sverige, särskilt under vinterhalvåret, men att vara ute i dagsljus bidrar till förbättrad dygnsrytm. Den så kallade “cirkadiska klockan” är en benämning på kroppens biologiska mekanism som styr dygnsrytmen och naturligt dagsljus är avgörande för att den ska fungera korrekt. Själva klockan kallas för övrigt dygnsrytmkärnan ( nucleus suprachiasmaticus ) och sitter, bildligt talat, i hypotalamus på mellanhjärnans nedre del. *Till saken hör att koffein påverkar en neurotransmittor (signalsubstans) i hjärnan som kallas adenosin. Man kan, något förenklat, säga att koffeinet blockerar adenosinreceptorerna vilket gör att vi känner oss mindre trötta så länge koffeinet är kvar i kroppen. Det betyder dock inte att adenosinet slutar att produceras. Adenosinet byggs upp som vanligt under dagen men frigörs inte så länge koffeinet får lov att verka. En person som har en kort halveringstid för koffein och som bara dricker kaffe på morgonen och förmiddagen kan därför känna sig trött redan på eftermiddagen. Genom att vänta till eftermiddagen med att dricka sitt kaffe kan hen i stället skjuta upp trötthetskänslan lagom till läggdags. Les mer här om hjärnan & nyttiga tips!

Vår kognition består av rad olika kognitiva domäner, som ibland benämns funktioner eller områden. Dessa korrelerar ofta med varandra, det vill säga om en person är stark inom en viss domän är hen ofta ganska stark inom en annan domän. Hos vissa individer kan skillnaderna mellan olika domäner dock variera stort så det är viktigt att inte göra några antaganden om en persons kognitiva förmåga rent allmänt bara för att hen exempelvis har problem med minnet. Nedan följer en översiktlig genomgång av några av våra viktigaste kognitiva domäner och hur de mäts i Mindmores olika tester. Exekutiv funktion Exekutiv funktion är förmågan att ta initiativ till, planera och genomföra sammansatta uppgifter. En person som har nedsatt exekutiv förmåga upplever ofta initiativlöshet samt svårighet att följa enkla instruktioner och att hantera komplexa verktyg och tekniska apparater. Mindmore mäter exekutiv funktion genom att använda en kombination av sju olika test. Testerna mäter aspekter av exekutiv funktion såsom mental flexibilitet, komplex reaktionssnabbhet, impulskontroll och planeringsförmåga. Minne och inlärning Minne och inlärning handlar om att komma ihåg och anpassa sitt handlande utifrån tidigare erfarenheter och händelser. En person med nedsatt förmåga i denna domän har ofta svårt att minnas veckodag, vad som nyss sagts i ett samtal och problem att passa tider. Mindmore mäter minne och inlärning genom att använda en kombination av fyra olika beprövade test. Testerna mäter aspekter av minne och inlärning såsom verbal inlärning, verbal återgivning, verbal igenkänning, visuellt korttidsminne och visuellt arbetsminne. Uppmärksamhet och tempo Denna domän handlar om förmågan att under tidspress koncentrera sig på ett begränsat antal uppgifter. En person med nedsatt förmåga vad gäller uppmärksamhet och tempo blir lätt distraherad, kan upplevas som tankspridd och disträ och kan ha svårighet att hålla sig till ett visst samtalsämne. Mindmore mäter uppmärksamhet och tempo genom att använda en kombination av fem olika test. Testerna mäter aspekter av uppmärksamhet och tempo såsom reaktionssnabbhet och visuell avsökning. Verbal funktion Verbal funktion är förmågan att genom talat språk kommunicera med andra. En person med nedsatt verbal funktion har svårt att förstå vad andra säger och att själv hitta ord för att uttrycka det hen vill förmedla. Mindmore mäter verbal funktion genom att använda en kombination av två test som vården använt länge för att mäta. Testerna mäter aspekter av verbal funktion såsom benämning, ordförståelse och ordflöde. Visuospatial funktion Visuospatial funktion innefattar rumsuppfattning och förmågan att göra korrekta tolkningar av syn- och hörselintryck. En person med nedsatt visuospatial förmåga har exempelvis svårighet att avgöra fysiska avstånd och hur objekt förhåller sig i relation till varandra och i relation till personens egen kropp. Mindmore mäter visuospatial funktion genom att använda en kombination av två välkända test. Testerna mäter aspekter av visuospatial funktion såsom förmågan att avbilda objekt vars inneboende egenskaper ändras i förhållande till varandra. Vill du veta mer om Mindmore, Läs mer här!

I detta inledande avsnitt redogör vi för kognitionens grunder. Vi reder ut vad kognition är, varför det är viktigt och vad som menas med kognitiva domäner. Vad är kognition? Kognition är en benämning på de mentala processer som gör att vi kan bilda kunskap om – och förståelse för – saker i vår omvärld. Ordet kommer från latinets cognoscere som är en sammansättning av com (tillsammans) och gnoscere (att veta) och anspelar på andra närbesläktade ord såsom att tänka, förstå och känna. René Descartes, en av världshistoriens mest kända tänkare använde en variant av ordet när han på 1600-talet skrev det bevingade uttrycket: “Jag tänker, alltså finns jag” ( cogito ergo sum ). Det är vanligt att dela upp kognition i olika underkategorier som kallas domäner, bland dessa kan nämnas minne, uppmärksamhet, exekutiv funktion och visuospatial funktion. Hur vi presterar inom olika domäner är högst individuellt – somliga presterar ganska jämt över samtliga domäner, andra visar stora skillnader med några domäner som är relativt starka medan andra är relativt svaga. En person som presterar väsentligt sämre än genomsnittet inom en viss domän (givet sin ålder, utbildningsbakgrund och andra socioekonomiska faktorer) anses ha nedsatt kognitiv förmåga, så kallad “kognitiv svikt”. Vad är en kognitiv profil? För att kunna hjälpa personer som lider av kognitiv svikt är det viktigt att ta reda på personens kognitiva profil. Det är en sammanställning över hur personen presterar på tester som mäter olika domäner och hjälper vårdgivaren att förstå problematikens omfattning, identifiera möjliga diagnoser, och vilken typ av behandling eller åtgärd som är lämplig. Genom uppföljande tester kan vårdgivaren veta om – samt i vilken utsträckning – tillståndet förbättrats eller försämrats. Alla människor har en kognitiv profil och det finns flera fördelar med att veta hur den ser ut. Att känna till sin kognitiva profil är ett sätt att bättre förstå hur man själv fungerar och fattar olika beslut. Det är inte alltid som vår uppfattning om våra kognitiva styrkor och svagheter stämmer överens med vad som går att mäta objektivt. Ibland tror vi att våra förmågor är bättre eller sämre än de faktiskt är, vilket kan skapa problem i vår såväl privatlivet som i arbetslivet. Den kognitiva profilen kan vara särskilt värdefull om man senare i livet skulle få problem med sin kognition. Din vårdgivare kan då be dig ta ett test som kan jämföras med din profil för att därigenom skapa sig en bild av situationens allvarlighetsgrad och omfattningen av din eventuella kognitiva nedsättning. Om din kognitiva status är väsentligt sämre än din kognitiva profil bör man utreda möjliga orsaker för att ta reda på vad som är fel. I bästa fall är skillnaden ett resultat av en tillfällig omständighet (exempelvis mycket att göra på jobbet före semestern); i värsta fall är orsaken en allvarlig sjukdom som kräver viktiga livsstilsförändringar och avancerad sjukvård. Oavsett vilket är den kognitiva testningen en trygghet som hjälper dig och din vårdgivare att förstå hur din hjärna – ett av våra viktigaste organ – mår och utvecklas.

Alzheimers sjukdom är en typ av demens. ​ Hur vanlig är Alzheimers sjukdom? En majoritet av alla demenspatienter (omkring 60 procent) har Alzheimers sjukdom. Socialstyrelsens statistikdatabas visar att incidensen har ökat kraftigt sedan 2001. År 2019 fick omkring 10 000 svenskar diagnosen Alzheimers sjukdom. Vilka är symptomen vid Alzheimers sjukdom? Symptom vid Alzheimers sjukdom yttrar sig ofta först som afasi. Längre fram i sjukdomsförloppet är andra besvär såsom apraxi, agnosi och visusospatiala svårigheter vanliga. En minoritet av de drabbade får även psykotiska symptom. ​ I övrigt överlappar symptomen i stort med övriga demenssymptom. Hur fastställs en Alzheimersdiagnos? Alzheimers sjukdom fastställs efter en demensutredning. Till skillnad från de flesta andra former av demens finns biomarkörer som kan användas för att med stor precision avgöra om en person har Alzheimers. Ofta tas ryggvätskeprov (lumalpunktion) för att mäta förekomsten av tau- och beta-amyloid i ryggmärgsvätskan (cerebrospinalvätskan). En PET-kameraundersökning kan även användas för att upptäcka förändringar i hjärnan som tyder på Alzheimers. ​ Ny och lovande forskning från Lunds universitet tyder dessutom på att det – med hjälp av ett blodprov och ett minnestest – går att förutsäga vem som kommer att utveckla Alzheimers. Forskarna har även funnit stöd för tesen att Alzheimers i själva verket inte är en enskild sjukdom, utan ett samlingsnamn för flera likartade sjukdomar. Vad orsakar Alzheimers sjukdom? Vad som orsakar Alzheimers är inte helt klarlagt, men en möjlig förklaring är en onormalt stor ansamling degenerativa plack (i form av proteinerna tau- och beta-amyloid) i delar av hjärnvävnaden. Dessa plack påträffas ofta först i hippocampus, därefter i allt fler delar av hjärnan. Hur dessa plack eventuellt orsakar Alzheimers är omtvistat men de tros förstöra nervcellerna i framförallt tinningloben och hjässloberna. Vissa forskare hävdar emellertid att det sannolikt finns en annan, för oss ännu okänd, omständighet som orsakar både dessa plack och Alzheimers sjukdom. ​ Vilken behandling används vid Alzheimers sjukdom? Det finns inget botemedel mot Alzheimers sjukdom. De flesta som drabbas avlider inom åtta år efter de fått sin diagnos och vid betydligt yngre ålder i genomsnitt än personer som inte har sjukdomen. ​ Tidigare i år godkände USA:s läkemedelsmyndighet FDA emellertid aducanumab (även kallad Aduhelm) – biotech-företaget Biogens nya bromsmedicin. Om (och i vilka eventuella former) Aduhelm kommer att säljas i Sverige är ännu oklart. Mer läsning: Överläkaren ger sin syn på den första godkända bromsmedicinen mot Alzheimers sjukdom (Alzheimerfonden) Relaterade diagnoskod(er) F00 Demens vid Alzheimers sjukdom G30 Alzheimers sjukdom Mer information Alzheimers sjukdom (1177 Vårdguiden ) Alzheimers sjukdom (Läkemedelsboken) What Happens to the Brain in Alzheimer's Disease? (National Institute on Aging) Senast uppdaterad: 01-09-2021

Demens är ett samlingsnamn för flera sjukdomar som kännetecknas av minnesproblem och andra kognitiva nedsättningar. Symptomen kommer nästan alltid smygande och stegras gradvis i takt med stigande ålder. De flesta som får en demensdiagnos är över 65 år, men demensdiagnoser förekommer även bland betydligt yngre personer. ​ Många som har en demensdiagnos uppvisar andra symptom som inte nödvändigtvis kan kopplas till den skada i hjärnan som orsakat sjukdomen. Vanliga sekundära demenssymptom är nedstämdhet, oro och undvikande av sociala situationer. En möjlig förklaring till dessa symptom är den stigma som många upplever är förknippad med att leva med en demenssjukdom. ​ Det är vanligt att demenssjuka personer uppvisar stunder av mental klarhet. Samtidigt kan en person uppvisa flera demensliknande symptom utan att faktiskt ha en demenssjukdom. Dessa symptom kan bero på andra sjukdomar eller vara en naturlig del av åldrandet. För att ge patienter bästa möjliga hjälp är det viktigt att genomföra en utredning där eventuella differentialdiagnoser kan fastställas. ​ Demens är en sammansättning av de latinska orden de (utan) och mens (sinne). I den senaste versionen av DSM har demensbegreppet ersatts med “major neurocognitive disorder”, som i svensk översättning blir ungefär: (allvarlig) kognitiv sjukdom. Symptom Några vanliga symptom är: Olika typer av minnesproblem, särskilt problem med närminnet Generell kognitiv nedsättning Oro, ångest och nedstämdhet Humörsvängningar och andra personlighetsförändringar Minskad motivation och initiativförmåga För att veta om en person har en demenssjukdom krävs en utredning. Flera andra sjukdomar har liknande symptom (exempelvis hypotyreos och hypertyreos) och det förekommer att personer har temporära demensliknande symptom som inte är ett tecken på sjukdom. Noterbart är även att allmän medvetandesänkning inte är symptom på demens utan används vid differentialdiagnostik för att skilja demens från andra sjukdomar och syndrom. Typer av demens En majoritet av alla demenspatienter har Alzheimers sjukdom, men många andra typer förekommer. Läs mer om de vanligaste typerna på följande sidor: Alzheimers sjukdom Blodkärlsrelaterad demens (vaskulär demens) Frontallobsdemens Lewy body-demens Det är viktigt att komma ihåg att blandformer av demens förekommer och att det inte alltid är möjligt att med säkerhet fastställa vilken eller vilka typer av demens en person har. ​ Vilket testbatteri rekommenderar Mindmore vid demens? Vid demens påverkas vanligtvis förmågor såsom minne, exekutiv förmåga och processhastighet. Mindmore tillhandahåller ett särskilt anpassat testbatterier som kan bidra till att upptäcka om en patient har en kognitiv nedsättning inom dessa områden. Testbatteriet tar omkring 30 minuter att genomföra. ​ Hur går en demensutredning till? En demensutredning görs för att utesluta att patientens besvär har andra orsaker än demens samt för att, om möjligt, fastställa vilket typ av demens patienten har. Utredningen görs vanligtvis under flera besök på vårdcentral där patienten (ofta tillsammans med en närstående) träffar sjuksköterska och läkare. Som del av basal undersökning genomförs: Hälsofrågor: Patienten får svara på frågor om sitt generella mående och hälsotillstånd. Även medföljande anhörig kan få svara på frågor. Kognitionstest: Exempelvis Mindmores testbatteri eller något annat test som mäter minne och andra kognitiva domäner Kroppsundersökning: Läkaren undersöker hjärta, lungor, blodtryck och sköldkörtel. Ofta undersöks även patientens nervsystem och reflexer. Blodprov: Detta görs bland annat för att mäta sköldkörtelhormon och nivåer av vitaminet B12. ​ I vissa fall är utredningen mer omfattande och kan då även innefatta: Samtal med arbetsterapeut eller logoped Undersökning av hjärnan med hjälp av datortomografi, magnetkamera eller EEG. Ryggvätskeprov (lumpalpunktion) Ytterligare kognitionstester, exempelvis med hjälp av Mindmores olika testbatterier ​ Efter utredningen kommer vårdgivaren att ge sin samlade bedömning och berätta om symptomen tyder på demens (och, om möjligt vilken, typ) eller inte. ​ ​ Vad kan jag göra? Det finns mycker man kan göra för att minska risken att drabbas av demens: ​ Regelbunden motion. Regelbunden motion är bra för såväl hjärna som hjärta, liksom för andra delar av kroppen. Sluta röka. Rökare tros löpa större risk att drabbas av demens än andra. Undvik stora mängder alkohol Gör hjärngympa. Att hålla hjärnan aktiv genom korsord, Sudoku, schack eller andra aktiviteter som kräver mental ansträngning kan hjälpa. Håll koll på blodtryck, blodfetter och blodsocker. Högt blodtryck samt höga nivåer av vissa blodfetter och blodsocker kan öka risken att drabbas av demens. Att regelbundet kontrollera dessa värden i samråd med en vårdgivare är viktigt, inte minst för personer som är över 50 år. Relaterade diagnoskod(er) Se de individuella sidorna för de olika demensdiagnoserna Mer information Demens (Läkemedelsboken) Demenssjukdomar på (1177 Vårdguiden ) Senast uppdaterad: 01-09-2021