mindmore_activity_1B.png

Mindmore Acadmay

Här kan du lära dig mer om hur hjärnan fungerar, vad som påverkar vår kognition, vilka neurodegenerativa sjukdomar som är vanligast samt hur de kan behandlas.

Låt oss begrava begreppet "reptilhjärnan" en gång för alla!


Begreppet “reptilhjärnan” lever kvar i en mängd olika sammanhang trots att det egentligen inte finns något stöd för att den finns. Men vad menar man med reptilhjärnan och varför används begreppet fortfarande om det är så missvisande?

I den bästsäljande boken Seven And A Half Lessons About The Brain (som dessvärre ännu inte finns i svensk översättning) går hjärnforskaren och psykologen Lisa Feldman Barrett till botten med dessa och andra relaterade frågor. Feldman Barrett förklarar att reptilhjärnan hör samman med myten om “den tredelade hjärnan” – ett begrepp som populariserades på 1960-talet och som använts metaforiskt för att förklara evolutionen av den mänskliga hjärnan.

Enligt modellen består hjärnan av tre distinkta delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet (däggdjurshjärnan) och neocortex.


  1. Reptilhjärnan utgörs av hjärnstammen och påstås komma från reptiler som levde för omkring 250 miljoner år sedan. Härifrån kommer våra instinkter att fly eller slåss för vår överlevnad, att söka föda och att fortplanta oss.

  2. Det limbiska systemet anses ha tillkommit omkring 100 miljoner år senare i takt med däggdjurens utbredning på jorden. Hit räknas bland annat amygdalan och hippocampus som ansvarar för involverat beslutsfattande och alla våra känsloyttringar.

  3. Neocortex anses utgöra den mänskliga hjärnans senaste evolutionära tillskott. Den styr våra högre kognitiva funktioner, vårt logiska och rationella tänkande och vår förmåga att genom språk kommunicera med andra människor.

Problemet är alltså bara att denna enkla modell är hopplöst föråldrad och direkt felaktig. Enligt Feldman Barrett bygger modellen på teorier som kan härledas ända tillbaka till filosofen Platons dagar i antikens Grekland på 400-talet före vår tideräkning. Platon beskrev mentala processer som ett ständigt krig mellan å ena sidan instinkter och känslor, och å andra sidan, rationellt tänkande. I bästa fall lyckas det rationella tänkandet tygla våra instinkter och känslor och förmå oss att leva civiliserat som goda medborgare. Och eftersom Platon anses vara en av den västerländska idéhistoriens mest inflytelserika tänkare är det knappast konstigt att sentida forskare letade efter, och trodde sig finna, bevis för denna uppdelning i studier av den mänskliga hjärnan. Platon verkade ha rätt om så mycket, varför skulle han ha fel om just hjärnan?

Feldman Barrett menar inte bara att Platon och hans lärjungar hade fel. Hon går så långt som att påstå att “idéen om den tredelade hjärnan är ett av hela vetenskapens mest tongivande och allmänt spridda misstag”. Orsakerna är flera, men tre sticker ut.

För det första har många andra djur – såväl fåglar som reptiler och vissa fiskar – en neocortex. (Därför är för övrigt neocortex ett missvisande begrepp. Den är inte “neo”, d.v.s. inte en “ny” del av hjärnan). För det andra är den mänskliga hjärnans neocortex inte särskilt stor, åtminstone inte i förhållande till andra delar av vår hjärna. Slutligen stämmer det helt enkelt inte att vår rationalitet och logiska tänkande styrs av en enda del av hjärnan. En så skarp uppdelning mellan denna typ av tänkande och, exempelvis, emotionella impulser låter sig inte göras.

Att myten om den tredelade hjärnan fortfarande lever kvar och lärs ut i skolor runt om i världen är något av ett mysterium. Inte minst med tanke på att forskare kunde vederlägga teorierna bakom modellen redan på 1970-talet. Kanske kan en del av förklaringen härledas till att modellen är både enkel att komma ihåg och lätt att relatera till. Det kan ju onekligen kännas som att det pågår en kamp mellan våra instinkter (jag måste ha den där desserten) och vårt rationella tänkande (men jag skulle ju banta).

En annan förklaring är att den mänskliga hjärnan, med viss ansträngning, ser tredelad ut för blotta ögat. Åtminstone om man jämför med många andra djurs hjärnor. Feldman Barrett påpekar dock att en simpel okulärbesiktning inte duger när man studerar hjärnan, särskilt inte en ytlig sådan. Om man går djupare och studerar nervcellernas sammansättning finner man att andra djur har samma typ av genetiskt material som vi människor har i neocortex, fast i andra delar av sina hjärnor. Anledningen till att vår neocortex ser annorlunda ut beror på hur lång tid, i både relativa och absoluta termer, olika delar av hjärnan haft på sig att utvecklas. Varje del av hjärnan utvecklas under olika lång tid i en evolutionärt villkorad process som är optimerad utifrån varje arts unika förutsättningar. Men i princip alla kända arter som har en hjärna i traditionell bemärkelse har alltså just en och endast en hjärna – inte tre separata hjärnor.

Hur bör vi då se på vår hjärnan, vilken eller vilka metaforer bör vi använda? Det har både Feldman Barrett i sin bok, och vi på Mindmore, en hel del tankar om. Håll utkik i kommande texter!